Detta inlägg kommer att handla om att känna sig annorlunda
Jag växte upp i ett litet samhälle i början på 80- talet där det som allra oftast finns en norm som man ska hålla sig till för det är så det ska vara,man ska inte sticka ut eller vara annolunda för då är man fel.
Jag passade inte in i mallen, om man ska vara krass. jag kan lista upp vad jag upplvevde gjorde att det var svårt för mig.
- Min familj tillhörde en frikyrkoförsamling, det var mycket konstigt, för vi fick ju inte göra något enl andra bara ha tråkigt.
- Vi var vegetarianer, vi åt BARA morötter och sallad som kaniner enl. dom
- Jag var mycket tystlåten och blyg, javisst det var jag kanske och det blev ju inte bättre av att jag blev retad
Jag hade överbett och hade blek hy, ja det var så jag såg ut.....Fanns ingen anlednig att påpeka det, jag visste redan det..
Svårt i skolan, inlärningssvårigheter är vanligare än man tror och på min tid i skolan på den tiden fanns inte samma kunskap som nu, tyvärr.....
Allt detta tillsammans gjorde att jag var ett lätt byte och föremål för andras vilja att retas och göra sig lustiga över mitt sätt att vara, inga mamn nämda dom vet vilka dom är... Men känslan man får i kroppen när någon tar sig friheten att kommentera mitt utseende eller min oförmåga att räkna ut ett tal eller mina matvanor,den försvinner aldrig.Jag hade en kompis som jag bodde granne med och lekte med hemma och vi va även lite på rasterna i skolan, men det var mycket ångest och oro och det var ofta jag inte ville gå till skolan utan sa att jag var sjuk.......sen i femman kom det en ny tjej som blev en "bästis" som betydde mycket för mig.
Anledningen till att vi var Vegetariener var att jag hade mycket problem med min mage när jag var liten, så för att hjälpa mig att må bättre så valde de att hela familjen skulle gå över till den kosten, då var jag 5 år. Men på 80 -talet när detta hände så var det mycket ovanligt och fanns inte alls lika mycket produkter eller valmöjligheter som det finns nu, min mamma gjorde mycket mat från grunden med bönor och linser, men det fanns även sojakorv och lite andra halvfabrikat.
Men i skolan när jag gick 1-6 så fick jag inte lagad mat, utan varje dag när jag stod i kön så visste jag vad jag skulle få nämligen en
grönsakstallrik, hur kul tror ni det är på en skala att varje dag få samma sak, ingen variation, även om jag tog av det jag kunde äta av den andra maten som potatis,pasta,såser, så blev det väldigt tråkigt och enformigt och man känner sig inte som en del av gruppen. Varm mat fick jag när jag kom hem.
När man är barn så är man så utlämmnad eftersom man själv inte styr övert sitt liv, inte på samma sätt som när man är vuxen, för föräldrar och andra vuxna säger åt en vad man ska göra, och det enda man känner till är det man själv upplever.
Ens egna tankar och känslor blir en norm och säger andra att man är dum och konstig så är man väl det då, så måste det ju var eftersom jag har så svårt att lära mig saker och komma i håg.
Det är klart att det fanns stunder då allt kändes bra, men längst därinne fanns alltid den gnagnande känslan som inte försvann, du är inte lika bra som dom andra....Sånt ska inte ingen behöva känna. jag ska ta med er på en resa i mitt liv den kommer kanske bli lite krokig för det är inte lätt att minnas allt i rätt ordning men det är min berättelse och den får vara lite speciell för det är jag !!
Glöm inte bort att du är värdefull precis som du är
Hanna
17 juni 2012 15:01
jag blev kompis med dig för jag tycker om dig för den du är, omtänksam och otroligt snäll
Karin Davidsson
17 juni 2012 16:33
Tack Hanna du är en jättefin och snäll vän du med, jag är jätteglad att ha dig i mitt liv