När man tror att allt är som det ska,man brottas med sina problem i vardagen och försöker få livet att gå ihop.Helt plötsligt är allt det ingenting,något slår undan fötterna på en och man vet inte om man någonsin kan stå igen utan att vackla.......

Min kära bror 4 år äldre än mig, när jag föddes så blev han så arg, för han ville ju ha en lillebror,han tittade inte åt mig den första tiden. Men han mjuknade snart och tog hand om mig:-) så mycket minnen om hur vi lekte på tomten hemma i Backaryd, vi byggde labyrinter av kasserade hatthyllor som skulle sitta i SAAB bilar, min far jobbade med att tillverka sådana , vi gjorde komplicerade gångar och lönngångar som man kunde stänga och öppna. Hur han tog hand om sin lillebror som behövde lite mer omsorg eftersom han föddes med syrebrist.

När Henrik så småningom fick körkort och detta var ingen självklarhet att han skulle klara eftersom han hade dyselexi och stora problem med att läsa och skriva, men han klarade det tack vare att han fick göra teoriprovet muntligt. och jag kommer så väl ihåg hur stolt Henrik var när han körde sin oranga opel till Fritidsgården i Backaryd för att visa upp sin bil, då var det många som blev förvånade för de trodde inte han skulle klara det. Nu blev bilen Henriks andra hem, han älskade  att köra bil, det blev många mil och han och Johan som är lillebrodern åkte på semester tillsammans och tältade på somrarna.  Detta är ljusa minnen som man bär med sig...

Henrik var alltid snäll och omtänksam och ville alltid hjälpa till sa nästan aldrig nej ,nu i efterhand så förstår man att han hade behövt någon som hjälpt honom ,men det är svårt att be om hjälp, för svårt, speciellt om man är man och förväntas vara stark och klara sig själv....

Dagen då man fick veta vad som hänt glömmer man aldrig, det kan nog alla intyga som varit med om någon traumatisk händelse,livet blir aldrig det samma igen. 

Sönd den 30 okt 2011 ca kl 11 ringer min mor och ber oss komma till dom kl 13 för de har något viktigt att berätta, mer säger hon inte, men vi förstår att det är något allvarligt och jag kan inte förstå vad det kan vara, alla möjliga tankar far runt i huvudet om sjukdomar och så, men inte om det som det skulle visa sig vara......

Känslan som man upplever när man får veta att ens bror inte lever längre går inte att beskriva, chock. förtvivlan, gråt, vanmakt. allt blandas och man vill skrika att det stämmer inte!!!  Att får veta att han inte orkade leva längre, att han tyckte livet var för svårt och att ensamheten som han upplevde gjorde att han det blev för övermäktigt.VARFÖR VARFÖR VARFÖR sa du inget till någon av oss, frågor som vi aldrig får något svar på....

Ett brev hade han skrivit som förklarade en del,men ett brev är bara ett brev, tänk om du bara hade kommit till oss istället vi hade kunnat reda ut alla problem, det är jag säker på , men nu är det försent...... Alltid är det någon som saknas, alltid en stol mindre,ingen som busar med barnen, inga mer minnen, inga fler tacokvällar på fredagar.

Man vet inte hur skört livet är förrän det brister 

Vår Henrik kommer aldrig tillbaka och vi får försöka hantera det så gott det går för det finns inget alternativ......

Alltid saknad aldrig glömd  Henrik Augustsson

Nu skulle jag vilja skriva lite om detta med att få barn eller skaffa barn som en del väljer att utrycka sig.

Barn är en gåva som man får om man har tur och ens kropp fungerar som det är tänkt och det gäller både kvinnan och mannen. Jag hade aldrig tänkt tanken att jag skulle ha svårt att få barn när jag skulle komma till den tiden i mitt liv, snarare trodde jag att här gäller det att va försiktig, barn blir till så lätt..

Men efter att jag gift mig med Pelle så tänkte vi efter ett tag att vi provar, blir det så blir det....men det blev inget, ja ja det kan ta tid  ett år får man vänta. Ett år är lång tid och många besvikelser och tårar varje månad när det lilla hopp man haft försvinner.... Man börjar fundera varför blir det inget,det är något fel på mig.

Man söker hjälp fast det tar emot, det blir tempkurvor och piller som ska göra så man får ägglossning ifall man inte har det varje månad...hela ens tid kretsar kring att bli med barn. Det är så svårt att se andra med stora magar och gå i affärer och se alla gulliga bebiskläder man vill titta men det är för ångestfyllt att göra det för man vet inte när eller  om man får göra det på riktigt..

Den hjälp vi fick i början var väl inte mycket att hänga i julgranen då alla prover var bra, de tyckte att ni är ju unga, de kommer snart att lyckas..

Så tiden går, men så kommer det sig att Pelle får lämna ytterligare ett spermaprov och en dag när jag står i köket så ringer telefonen och det är Urologen  som ringer och säger - Detta ser inte bra ut, det finns nästan inga spermier och de som finns rör sig nästan inte.... Det var som om marken öppnade sig under mig. Det visade sig att han hade en inflammation som heter prostatit och den hade säkert funnits där länge men gradvis blivit värre, därför hade den inte synts på proverna tidigare. Så nu fick Pelle äta stark antibiotika  i flera månader för att häva infektionen och förhoppningsvis göra spermierna pigga och arlerta igen

Men så i Juli 2001 så hände något, Vi hade varit på semester i Kolmården och kom hem och skulle köra och hämta vår katt Zelda som vi hade hos en uppfödare för vi hade tänkt ta kattungar på henne. Jag fick ett infall att gå och köpa ett grav test innan vi skulle åka, fråga mig inte varför..men ialla fall jag tog testet och det var POSITIVT    Äntligen kunde det vara sant efter denna långa tid.....men det va det. Resan till uppfödaren var mycket omtumlande och man gick som på moln ända tills illamåendet satte in :-) Men det var bara Vilhelm som berättade att han va där inne.

Efter diverse graviditetskrämpor och lite oro så var det dags för Vilhelm att titta ut, fast vi viste ju inte att det var en liten Vilhelm då förståss...

 
Här ligger jag på Kalmar bb den 30 mars 2002

Barnlöshet är ett stort problem för många men det är ett dolt problem och många vågar inte prata om det, fast det uppmärksammas mer och mer och det är bra, det finns oftast hjälp att få.

Detta inlägg kommer att handla om att känna sig annorlunda

Jag växte upp i ett litet samhälle i början på 80- talet  där det som allra oftast finns en norm som man ska hålla sig till för det är så det ska vara,man ska inte sticka ut eller vara annolunda för då är man fel.

Jag passade inte in i mallen, om man ska vara krass. jag kan lista upp vad jag upplvevde gjorde att det var svårt för mig.

• Min familj tillhörde en frikyrkoförsamling, det var mycket konstigt, för vi fick ju inte göra något  enl andra bara ha tråkigt.
   
• Vi var vegetarianer, vi åt BARA morötter och sallad som kaniner enl. dom
   
• Jag var mycket tystlåten och blyg, javisst det var jag kanske och det blev ju inte bättre av att jag blev retad
• 
  Jag hade överbett och hade blek hy, ja det var så jag såg ut.....Fanns ingen anlednig att påpeka det, jag visste redan det..
• 
  Svårt i skolan, inlärningssvårigheter är vanligare än man tror och på min tid i skolan på den tiden fanns inte samma kunskap som nu, tyvärr.....