När man tror att allt är som det ska,man brottas med sina problem i vardagen och försöker få livet att gå ihop.Helt plötsligt är allt det ingenting,något slår undan fötterna på en och man vet inte om man någonsin kan stå igen utan att vackla.......

Min kära bror 4 år äldre än mig, när jag föddes så blev han så arg, för han ville ju ha en lillebror,han tittade inte åt mig den första tiden. Men han mjuknade snart och tog hand om mig:-) så mycket minnen om hur vi lekte på tomten hemma i Backaryd, vi byggde labyrinter av kasserade hatthyllor som skulle sitta i SAAB bilar, min far jobbade med att tillverka sådana , vi gjorde komplicerade gångar och lönngångar som man kunde stänga och öppna. Hur han tog hand om sin lillebror som behövde lite mer omsorg eftersom han föddes med syrebrist.

När Henrik så småningom fick körkort och detta var ingen självklarhet att han skulle klara eftersom han hade dyselexi och stora problem med att läsa och skriva, men han klarade det tack vare att han fick göra teoriprovet muntligt. och jag kommer så väl ihåg hur stolt Henrik var när han körde sin oranga opel till Fritidsgården i Backaryd för att visa upp sin bil, då var det många som blev förvånade för de trodde inte han skulle klara det. Nu blev bilen Henriks andra hem, han älskade  att köra bil, det blev många mil och han och Johan som är lillebrodern åkte på semester tillsammans och tältade på somrarna.  Detta är ljusa minnen som man bär med sig...

Henrik var alltid snäll och omtänksam och ville alltid hjälpa till sa nästan aldrig nej ,nu i efterhand så förstår man att han hade behövt någon som hjälpt honom ,men det är svårt att be om hjälp, för svårt, speciellt om man är man och förväntas vara stark och klara sig själv....

Dagen då man fick veta vad som hänt glömmer man aldrig, det kan nog alla intyga som varit med om någon traumatisk händelse,livet blir aldrig det samma igen. 

Sönd den 30 okt 2011 ca kl 11 ringer min mor och ber oss komma till dom kl 13 för de har något viktigt att berätta, mer säger hon inte, men vi förstår att det är något allvarligt och jag kan inte förstå vad det kan vara, alla möjliga tankar far runt i huvudet om sjukdomar och så, men inte om det som det skulle visa sig vara......

Känslan som man upplever när man får veta att ens bror inte lever längre går inte att beskriva, chock. förtvivlan, gråt, vanmakt. allt blandas och man vill skrika att det stämmer inte!!!  Att får veta att han inte orkade leva längre, att han tyckte livet var för svårt och att ensamheten som han upplevde gjorde att han det blev för övermäktigt.VARFÖR VARFÖR VARFÖR sa du inget till någon av oss, frågor som vi aldrig får något svar på....

Ett brev hade han skrivit som förklarade en del,men ett brev är bara ett brev, tänk om du bara hade kommit till oss istället vi hade kunnat reda ut alla problem, det är jag säker på , men nu är det försent...... Alltid är det någon som saknas, alltid en stol mindre,ingen som busar med barnen, inga mer minnen, inga fler tacokvällar på fredagar.

Man vet inte hur skört livet är förrän det brister 

Vår Henrik kommer aldrig tillbaka och vi får försöka hantera det så gott det går för det finns inget alternativ......

Alltid saknad aldrig glömd  Henrik Augustsson